Den årliga kulturskymningen snart här...

Detta är en dörr som redan sparkats in, men ämnet tål ändå att nagelfaras om igen. När Idol-idiotin äntligen slutat bombardera våra arma svenska vintersjälar så börjar nästa varv av kulturmörker, givetvis Melodifestivalen.
Tvärtemot vad många tror så är musik inte helt subjektivt. Det finns bra musik och det finns dålig musik, med ett brett spektra däremellan. Melodifestivalens låtar är underhållning för en chips - och coladäst tevepublik som inte gillar musik på riktigt.
Ingen skulle hävda att bra fotboll är en smaksak, om de på gröngräset var ett gäng amatörer som hade klätt ut sig i fotbollskostymer och sparkade lätta passningar till varann. I melodifestivalen däremot anses det vara en smaksak ifall pajasklädda nybörjare stapplar sig igenom lättsmälta nonsenslåtar, från början skrivna och anpassade för att vara så inställsamma och uddlösa som möjligt. Musik som är avsedd att apellera till en så stor allmänhet som någonsin går kan aldrig, aldrig, aldrig vara bra. Det är musik endast i en språklig mening, då det är sammansatta toner som skapar någon slags melodi med sång till.

Fast på ett sätt kännns ändå de allt mer desperata satsningarna på Idol och Melodifestivaler rätt bra. De är dödsryckningarna hos en musikbransch som överlevt sig själv, som under decennier blivit feta på att suga ut riktiga artister och musiker och sedan prångla ut skivor till överpris. Denna teveanpassade dynga är allt de har.
Deras desperation är underbar att se från sidan, då all riktig musik sedan länge lämnat deras sjunkande skepp och sökt sig nya vägar. Deras palats av studios och kontor, deras miljoner exemplar av papp-Britneys i naturlig storlek och chartrade jetplan för slätstrukna popsnörens promotionturnéer är belånade och kommer snart att inkrävas av Kronofogden.
Jag kommer att stå bredvid med en sån där klappande keps vid utmätningen, på väg att se och höra riktig musik på nån klubb, fjärran från teve.

All massiv pedagogisk hets...

Babysim, babysång, pedagogiska böcker och lekar, skivor att spela under nätterna, datorer för småbarn - det verkar aldrig ta slut. En oändlig mängd med prylar och aktiviteter för att barnen ska lära sig viktiga grejer tidigt.
Underförstått: om du inte köper dessa pedagogiska produkter/leker dessa pedagogiska lekar så får du ett B-barn, dömt till kassa jobb, usel karriär och oförmåga att citera Nietsche på originalspråk vid framtida vinprovningar och diplomatbjudningar.

Jag tror att hela skiten leder till stress. Att softa med ungar tror jag är mer pedagogiskt än man tror.

Däremot måste jag faktiskt styra upp mitt taffliga gitarrspel till Astrid Lindgrens Luffarvisa, den kan nog få ett skönt och lagom pedagogiskt Gösta Linderholm-sväng. Klart grabben ska ha ett gött sväng i sin barndom. Och kramar.